Vi hästfolk vet hur mycket roliga o tråkiga dagar det finns med dessa hästar. Det är stunder som är tråkiga, jobbiga, dyra och fruktansvärda! Men det finns ju oxå de stunder som är roliga, glada och alldeles underbara!!
Det är de sistnämda stunderna som gör att man fortsätter trotts att det kommer jobbiga stunder.
Något speciellt som jag tror alla hästmänniskor vet om som jag ville nämna är känslan man får i kroppen när något gått bra.

Som exempel: när en träning/tävling verkligen gått toppen bra, när du rider din unghäst för första gången själv och allt går super, när du kanske tömkör din häst bland de första gångerna och den förstår dig när du vill svänga vänster eller höger. Det finns så många sånna tillfällen som man kan rabbla upp men jag tror ni förstår vad jag menar.

Något som jag själv har svårt att beskriva när det gäller detta är den känslan man får. Jag vet själv när jag vill berätta för Pontus hur nöjd jag är med ett träningspass på hästryggen så är det jättesvårt att beskriva den känslan. Jag tror jag skulle beskriva den som glad, himmelsk, fantastisk, det är som att det går ett rus genom kroppen som varar i flera timmar! Ändå känns det inte som om detta räcker men jag tror inte det går att beskriva den med ord.

Sånna här tillfällen som jag speciellt kommer ihåg är nog mest träningar, jag minns en träning för Nina Wimander då Indi gick verkligen toppen, då kände jag såhär, det varade hela kvällen! Så underbart, man vill bara göra om det igen och igen.
Ett annat tillfälle vad ganska nyligen då jag red in en ponny i somras och skulle visa upp mitt arbete med henne för ägaren och hästen gick verkligen super! Då kände jag detta ruset i kroppen, hur stolt jag var över mig själv och hur nöjd jag var med hästen som var så positiv till arbete.
Eller tävlingen sist då jag kom tvåa i första klassen o vann andra klassen, vilket resulterade i att jag vann hela kuppen och äntligen fick den blå hästen som jag så länge trånat efter, Jag var så stolt över min häst som skött sig så bra!

För några dagar sedan hjälpte jag mamma lite i paddocken med Aragorn och det var detta som fick mig att vilja skriva lite om detta. Dom var verkligen jätteduktiga båda två och mamma var supernöjd, hon sa till mig att hon ville rida igen och igen, vi kan rida i paddocken imorgon igen;-) Haha då visste jag att hon hade precis samma känsla som jag försökt beskriva här, när jag pratade med henne senare på kvällen kunde hon inte låta bli att nämna ridpasset som hon förmodligen tänkte på hela kvällen.;)

Det är detta som gör att man tar sig igenom jobbiga dagar, jag förstår att rehabilitering med hästar fungerar, den känslan man får tillsammans med dessa underbara djur kan nog heala vem som helst!

Det skulle vara roligt om ni hästfolk som läser vill kommentera detta inlägget där ni beskriver ett tillfälle där ni själva kände det jag skrivit om, och så gott ni kan försöka beskriva denna känlan:)