Det är så tomt.... Mitt hjärta gör så ont... Saknaden är stor efter min fina prins....

Det har tagit ett tag för mig att orka skriva här men nu känns det som om jag behöver skriva av mig lite...

För ca: 4 månader sedan opererades Indi för tarmvred, de tog då bort 3 m tarm på honom. Han tog mycket stryk av operationen men återhämtade sig mot alla odds. Det blev en lång boxvila och den dagen jag fick släppa ut honom i hagen för första gången efter operationen var helt underbar. Han var så himla glad! Jag har nog aldrig sett en häst så lycklig, han busade, åt lite o busade lite till. Jag började så sakta att jobba honom från marken och lite lugna uteritter när jag sedan fick tillåtelse att rida honom. Åh så underbart det var att sitta på hans rygg igen.
Alla hästarna fick komma ut på bete och varje dag jag såg att han mådde bra pustade jag ut, oron var konstant att det skulle ske igen men jag försökte intala mig att vi bara hade otur med det som hänt och nu skulle vi igång igen!
Varje dag på jobbet var jag orolig att mamma skulle ringa och säga att något inte var bra men sålänge hon ringde efter 10 någon gång så kände jag mig lugn eftersom hon alltid såg dem på morgonen när hon vaknade.

I torsdags förra veckan ringde hon innan 8 på morgonen.....
Jag visste på en gång att något var fel. Hon hade hittat honom liggandes utanför hagen och jag visste på en gång vad det var och kastade mig in i bilen hem. Påväg hem ringde jag direkt till Helsingborgs djursjukhus och sa att vi skulle komma. Pontus var hemma och vi lastade på honom och åkte ner på en gång men redan när jag såg honom gå in i transporten visste jag att detta var sista gången han var hemma hos mig.

Vägen ner var fruktansvärd och han sparkade sönder transporten endel men vi tog oss dit. Vi fick komma in på en gång och de kollade honom och konstaterade att han hade antingen kolik eller tarmvred igen.... Alternativen som jag fick var att antingen operera igen eller ge honom medicin och se om kramperna lugnade sig.
Jag har pratat med många innan och sagt att en gång gör jag det, men att utsätta honom för en så stor operation en gång till det gör jag inte. Så dåligt som han mådde, och den gången var han dessutom i bra kondition och kroppen var i fin form. Nu var han fortfarande klen efter förra operationen. Så skulle han klara det en gång till? O för vems skull hade det varit? Hade han fått detta en tredje gång sen igen då? En stor och tråkig anledning till att jag inte ville göra det igen var för att jag inte har råd...

Så han fick sin medicin, och vi väntade. Han låg på rygg i boxen mot väggen och flåsade. Min älskade häst det gjorde så ont i hjärtat på mig. efter 10 min hade han fortfarande inte blivit bättre och veterinären började prata med mig om avlivning. I den stunden var beslutet faktiskt inte svårt, jag visste att medicinen inte skulle hjälpa men vi gav honom 5 min till.

När veterinären sa till mig att det var dags ville jag bara gå o dö. Han låg då på rygg med bakbenen lutandes mot dörren så jag kunde inte ens gå in till honom och säga adjö... Jag ville bara få känna hans varma mule mot min kind och säga till honom att han inte skulle vara rädd. men jag kunde inte....

Vi fick gå ut medans han fick sprutan men sedan fick jag komma in till honom och säga hej då... Men det var ju bara en kropp.... Min älskade häst var borta!  Tårarna väller fram när jag skriver detta precis som de gjorde då...
8 år fick vi....

Det var så mycket med indi som gjorde honom speciell för många, han tog så stor plats, Holly visar inte så mycket men hon har gnäggat lite efter honom, men jag vet att hon sörjer.... precis som jag...

Jag har nog aldrig känt en sådan saknad efter någon. Jag känner mig som en mördare, det var jag som tog beslutet, det var jag som sa att de skulle ge honom sprutan.... Han var inte färdig, han hade så mycket kvar att ge.... Han var ju bara en bebis, tänk om han var rädd, och jag var inte där....
Det är så mycket tankar som flyger i mitt huvud och den allra värsta är att tänk om han fått göra en till operation, och klarat det och inte haft något problem alls därefter.... Gjorde jag rätt?!

I mina ögon var han fortfarande en grå liten fölunge, hur ska han klara sig utan mig? Han kan inte trösta mig, det är ju jag som ska trösta honom....

Jag vet innerst inne att jag gjorde rätt men jag kan inte låta bil att grubbla. sorgen är så förbaskat jobbig att hantera och jag känner mig bara vilsen. Jag vill bara ha tillbaka honom. Jag vet att han hade velat leva, han älskade livet. Att busa i hagen, rymma, äta massa gräs, rida ut i skogen och framförallt mysa!

Min vackra häst du fattas mig!
Som med allt annat så blir det bättre med tiden och visst blir det det, men jag kommer alltid sakna honom. och jag kommer alltid tänka på honom varje dag. Min fina lilla häst....

Jag älskar dig Independence!

Mitt liv känns upp och ner nu och jag är inte sugen på att göra någonting.... Hur mycket ska man orka ta?! Nanook är borta, Indi är borta och en person som står mig nära är mycket sjuk.... Jag försöker vara positiv utåt men egentligen gråter jag hela tiden.... Kan inte sova, vill inte träna.

Vill bara försvinna.....