Nanook

2012-05-11 / 20:24:04
Har inte riktigt haft någon motivation till att blogga, har inte haft någon motivation till någonting sen i måndags... :(

Men jag tänkte jag skulle skriva av mig lite här nu, det är jobbigt att prata om det men jag tänkte att det kanske var lite lättare att skriva.

I måndags förra veckan märkte mamma att Nanook var lite hängig, när vi kom hem från jobbet var han lite seg men inget överdrivet. Några dagar gick men han blev inte bättre och på fredagen tog vi honom till veterinären i Ljungby, vi trodde att det kanske kunde vara borrelia (eller hur det nu stavas) , han testades för detta och provsvaren kom tillbaka positiva, men vi fick även veta att hans blodvärden och "njurvärden" var dåliga, så dåliga att veterinären ville vi skulle åka med honom till helsingborg på en gång... :/

Pontus körde dit honom och han fick stanna kvar, de trodde att det kunde vara något som han skulle få äta medicin för resten av sitt liv för att hålla i shack och det kan man ju gå med på. Han fick vara kvar för att få lite dropp och så de kunde göra lite mer tester. Båda samtalen på lördagen och söndagen lät hyffsat positiva och han var piggare. Men på måndagen fick vi ett besked som vi inte riktigt var beredda på..... :/
Man kan ju undra vad det var för veterinär vi pratat med under helgen?! :/

Han hade kronisk njursvikt och dåliga blodvärden, vi fick några alternativ men de alla skulle leda till att han skulle få sluta sina dagar inom det närmaste. vi skulle bara köpa oss mer tid och det kunde som sagt bara handla om någon dag eller en vecka.
För att göra det rätta som djurägare mot Nanook valde vi att inte tillsätta försök till fler dagar. Vi hämtade hem honom på måndagen för att ha honom hemma över natten och sedan köra honom till Ljungbys klinik.

Han hade inte ont men var trött och blev tröttare och tröttare. det kändes jättesvårt att veta hur man skulle bete sig, man ville ju bara krama honom hela tiden.
Vi tog ledigt på tisdagen och var hemma med honom till klockan två då vi hade tid för avlivning. Vi tog någon kortare promenad men annars försökte vi bara umgås och krama om vår fina hund. Det kändes så ovverkligt när vi åkte in till veterinären. Då piggnade han ju till och var mer sig själv, gjorde vi rätt??
Jag vet att vi gjorde det men kan inte sluta fundera.
kl. 14.00 ganska exakt fick han somna in och allt gick lugnt till, men tårarna strömmade och det var fruktansvärt!

Vi valde att ta hem honom och begrava honom hemma. Och detta kan jag säga er att det gjorde så ont så jag ville bara försvinna. Han var fortfarande varm och mjuk när vi la ner honom i marken, jag kunde krama om honom utan att det kändes konstigt, fick verkligen kämpa för att kunna lägga ner honom, jag ville inte....
Men han fick ligga på sin filt och ha sina favoritleksaker och koppel nära sig.

Vi hittade en sten som vi skrev på och han ligger nu intill Intact och Reggie utanför stallet.





Allt känns så overkligt, dagen efter när vi skulle till jobbet och gick upp i ett tomt hus, den känslan var nästan outhärdligt, jag tittade in i badrummet där han brukade ligga och hoppades att allt bara varit en dröm och att han låg där... men det gjorde han inte... :/ Känslan av att komma hem från jobbet till ett tomt hus...
Allt påminner om honom, kvällsfodringarna i stallet där han alltid var med, rutiner i vardagen där hans behov som promenader, mat och kel fanns med är helt.... borta...
Jag skulle så gärna vilja krama om honom igen, känna på hans små öron... Jag vet att det inte skulle bli bättre om man bara fick någon minut till med honom nu... Jag är glad att vi fick en natt/dag att vara med honom...

Det är skönt att vara på jobbet på dagarna men magen knyter sig när vi slutat och är påväg hem där han inte finns längre... Mamma och Petri är i rom så vi är hundvakter åt tjejerna, det är jag glad för, även om det inte är Nanook som möter oss i dörren så är det någon där... Nästa vecka kommer bli tung igen, då blir det tomt igen..
Jag tycker det är svårt att veta hur jag ska bete mig, är det okej att skratta ibland trotts att det gått så få dagar? är det okej att vara som vanligt på jobbet om dagarna?
Jag vill bara gråta hela tiden men det är jobbigt det med. Jag kan inte sova på kvällarna för tankarna bara flyger omkring i huvudet... Jag har ingen motivation till att träna och vill bara äta mig igenom sorgen...
Livet är tufft och jag vet att det blir bättre, men just nu är det inte bra och det får vara så ett tag till faktiskt...

Jag saknar dig Nanook och det gör ont i mig när jag tänker på att jag aldrig mer ska få se eller röra vid dig.... Vår älskade hund... Du fattas oss!!

 
Kommentarer!
Postat av: Natalie

Tycker så synd om er där nere :( Ush vad allt kom på en gång..

När pappa berättade var jag så nära att börja gråta själv..



Att förlora Zebben var det värsta i hela mitt liv :(

Jag finns för er! Jag tänker på er varje dag! Hoppas att det snart känns bättre, men Nokisen kommer alltid finnas hos er!<3 Han finns hos er inom er<3



Så tråkigt när sånt här händer :( Men tillslut händer det, det är så tråkigt och man skulle vilja ändra på det. Men tyvärr går inte det :(



Massa massa kramar från Natalie

Kommenterat - 2012-05-11 / 21:18:47  | URL - http://nataliepalmsblogg.blogg.se/
Postat av: Ellis

Efter att ha läst ditt inlägg kan man inget annat att bli ledsen.

Man trodde aldrig att de skulle göra så ont att förlora ett djur och en vän som man haft om kring sig i många år...

Jag förstår hur det känns tiden läker men minnen finns alltid kvar.

Nu efter ett år kan det fortfarande kännas jobbigt i vissa tillfällen.

Kramar till er båda...

Kommenterat - 2012-05-11 / 22:31:01
Postat av: Susanne

Älskade fina hund. Tårarna bara rinner! Vilken fin text du skrivit. Låter underbart att ni fick en sista dag med mys och kel <3 Fina fina Nookisen. Och ja gumman, det är okej att skratta och le trots det som hänt, man måste försöka leva vidare också. Låt sorgen ta den plats den behöver just nu, det blir lättare med tiden ska du se. Han kommer alltid att finnas inom oss. KRAMAR <3

Kommenterat - 2012-05-12 / 09:48:08
Postat av: mormor

Även jag fick gråta en skvätt när jag läste dina fin skrivna rader någ är livet sorglig ibland jag tjände det efter morfar och sorgen och saknaden har inte gått över en men är betydlig lättara och visst får du skratta man får inte glömma att livet går vidara även utan våra älskade många kramar från din Mormor

Kommenterat - 2012-05-17 / 19:39:22
Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress: hollidej.blogg.se

Kommentar: